Tillslut så såg jag den... den omtalade brottaren. Det var länge sedan jag fått en sådan hype kring en film och en rollprestation som just The Wrestler och Mickey Rourke. Jag håller bara med. Kort och gott. Filmen drabbade mig i sin enkelthet och höll mig väldigt känslomässigt engagerad i brottarens livsval. Jag har sedan jag såg den danska filmen Bänken förstått att jag blir drabbad av när personer mot sitt bättre vetande gör destruktiva val. Det var en mycket rå, enkel och välspelad film ( i alla fall från Mickey Rourkes sida). Det enda som gjorde mig lite trött var dialogen som var lite rakt på sak. Det fanns liksom aldrig svårigheter att uttrycka sig. Alla sa bara rakt ut vad de kände utan att tassa kring het gröt. Men vafan... vem behöver undertexter då det uttalade är rakt och ärligt? Jag vet inte. Kanske hade filmen blivit ännu bättre av det. Eller så inte? Mest troligt bara en annan film. Till sist vill jag bara framhäva hur jävla bra slut det är på filmen. Det är få som vet när det är dags att sluta. Gillar när publiken själva får välja färg på och knyta banden kring paketet.
THE TRAILOOOOR
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment