Dagens ilandsproblem...

Igår pitchade jag ett filmprojekt inför ca 20 personer. Under hela min pitch hade jag min gylf helt öppen. Öppen på ett sådan sätt att man undrar om det ens går att reprisera öppenheten med flit. Känner i och för sig att jag bjuder på det utan större problem. Men ångrar att jag inte pitchade klart i lugn och ro... och avslutade med : Det var allt jag hade att säga. (sedan dra upp gylfen) Ritsch!!

Det har jag använt mitt liv till...

Denna veckan har vi en föreläsare i form av en finsk fotograf som heter; Esa Vuorinen. Han har fotograferat 39 långfilmer varav drygt 10 i Sverige. Nyfiken på mer om det kolla Esa på imdb.

Esa föreläser under rubriken: Skulle man kunna lösa scenen på ett annat sätt... eller nått sånt ;-).
Det är i synnerhet idén om "long takes" som diskuteras.

Men det är inte därför jag skriver här... Utan anledningen va något som Esa sa i presentationen av sig själv. Han berättade kort om sig själv, med stor tyngd på det professionella. När han va klar med presentationen sa han lugnt...

"Ja, det är det jag har ägnat mitt liv åt"

... Jag fastnade i den meningen. Det kändes skönt på något konstigt sätt. Det var liksom ett lugn i det. Samtidigt så kändes det ytterst slutgiltigt och uppgivet. Jag såg mig runt i biografen som gästades av elever med genomsnittliga åldern trettich?? Varenda en i rummet med stora förhoppningar och planer om den yrkesmässiga framtiden. Drömmar om vilka filmer man vill göra. Eller vem man vill jobba med. Om 35 år kan vi också säga som Esa.

Jag började direkt tänka hur jag skulle vilja att det va... Till min förvåning så var det inte direkt så att jag ville säga att jag ägnat mitt liv åt film och varit sjukt framgångsrik... eller ja... det skulle ju vara kul det med. Men det var mer en tanke om att jag skulle vilja kunna säga att jag ägnat mitt liv åt olika saker... rent professionellt. Jag missade nog första 5 minuterna av fortsatta föreläsningen för att jag funderade på vad det va jag ville säga att jag hade ägnat mitt liv åt. Filmer, måleri, författarskap, vingårdsägare, krögare o.s.v. Massa drömmar. Jag undrar vad som känns viktigast. Jag ler roat åt mig själv då jag flyr frågan med ett "huvudsaken jag är lycklig".

Jag känner igen mig själv i frågor om sammanfattningen av livet. Är det värt det?

Tack för föreläsningen Esa, vi ses i morgon. Då tänkte jag försöka att inte drömma mig bort på detta viset igen.

Elkland part I

Så följer då en tråd om tillkomsten av filmen "Elkland".

Elkland är arb. titeln på mitt examensprojekt på skolan. Just nu är vi i skrivandets fas. Jag skriver manus själv och det är lite knepigt och ensamt att inte ha en författare att bolla med. Det är faktiskt något som jag blivit bortskämd med på DI. En författare som skriver under kontinuerliga samtal med en som regissör. Nåväl. En första version är klar och det känns spännande.

Producent på projektet är Hanna Lundmark. Hon fungerar som ett bollplank och jag är verkligen glad för att hon är så intresserad av själva berättandet. Övrigt team kommer vi att bilda i nästa vecka. Jag hoppas verkligen att jag får jobba med dem som jag tror passar bäst för historien...

Gör mig en tjänst är du snäll... om inte är du dum i huvudet.

Ibland får man ju frågan om man kan ställa upp med nått... - kan du svänga förbi och plocka upp ett paket på vägen hem? Ofta är frågan vänligt ställd men är i själva verket konstruerad så att: Jag räknar med att du ställer upp på detta även om du inte har tid. Jag låter dig tro att du har ett val men om du säger nej kommer jag bli sur och aldrig ställa upp för dig... kanske till och med aktivt förstöra för dig!

hmm. Jag minns då jag hade bil. Det va bara jag som hade bil och alla ville låna. Det enda problemet va att ingen betalade mer än som bäst bensinen. De städade inte efter sig eller kanske ännu värre parkerade bilen någon annanstans för mig att hämta upp. Så tillslut tröttnade jag.

- Per, får vi låna din bil?
- nej, tyvärr så vill jag inte låna ut den...

Då var jag dum i huvudet och många tyckte nog att jag var en riktigt dålig kompis. Vad ska jag säga... klart man ska ställa upp. Men är det aldrig ok att inte ha tid eller bara inte orka?

Hur gör jag själv då?

När jag frågar om hjälp kan jag då hantera att jag inte får den hjälp jag ber om? Jag vill gärna tro det.... jag hoppas det. Om inte så be mig dra! ;-)

läs: Be mig aldrig om nått! ;-)

En skönhet...

Vi män har ju inte så mycket då det kommer till klädmode eller vardagssmycken. Det är väl för väl att vi har armbandsuret. Här är en bild av en fantastisk skapelse. På gränsen till för sparsmakad i sitt utförande. Designad av konstnären Max Bill och byggd av tyska Junghans. Den pryder min arm idag. Min fåfänga får folk runt omkring mig at tro att jag kollar tiden hela tiden.

Regler som följs av naturen.

Jag funderar ibland på de där lagarna som naturen följer. Är det bara en slump att SL-kortet alltid ligger i den fickan du kollar i sist. Är det en slump att personen som kommer som tvåa på pucken direkt hittar det du sökt i timmar. Även om det är i samma låda som du kollat i flera gånger.

Igår kopplade jag ljudkablar till en TV hemma hos en kompis. Jag kopplade som man ska och jag provade som man inte ska eftersom det inte fungerade med som man ska koppla. Ja ni vet hur det är. Sedan kom min flickvän och provade att koppla precis som jag redan kopplat. Då fungerar det. Jag kollar igenom kopplingen och ser att det är exakt så som jag gjort flera gånger om. Jag känner mig lite irriterad över naturens hårda lagar. Då smyger det sig dessutom på mig en jobbig känsla av att om jag pyser min irritation över detta som kommer min omvärld att tolka det som om jag har svårt med att en tjej och dessutom min flickvän kopplar elektronik bättre än jag... som man! Det vore sanneligen en sak som jag inte vill bli misstagen för. Jag kollar lätt irriterat igen att det är samma koppling. Jag hör mig själv högt påtala att det är exakt som jag kopplat tidigare. Min tjej verkar ana att jag skulle ha problem med just det att en tjej kommer och fixar biffen. Jag blir rädd.

Det visar sig sedan att kabeln var lite glapp och fungerar inte om den är stukad åt fel håll... Jag hade till ooch med provat om det var det som va felet. Men ändå så fungerade det inte för mig. Men det fungerade direkt för min flickvän. ÅÅÅÅ att jag ens skriver här känns som en enda lång pinsamhet. Tror du som läser nu att det kanske är så att jag har problem med att en tjej kopplar elektronik bättre än manliga jag? Hoppas inte.

anyways. Jag valde tillslut att kväva min irritation för att inte bli missförståd. Tänk om naturen va lika konsikvent med positiva saker ;-)

Jag fick faktiskt veta det vetenskapliga svaret på detta av en beteendeforskare... men det är ibland, ganska ofta lite osexigt med vetenskapliga förklaringar. Själv tycker jag att The Force är en roligare tanke ;-). Därför får du som vill veta varför det ligger till så här som jag beskriver maila mig istället. Så kan jag berätta varför vi upplever att det alltid är så... tillsvidare tänker jag upprätthålla teorin om "lagen om allts jävlighet".

Då var det sjukt länge sedan jag bloggade...

Vad var det som gick förlorat. Jag tappade bloggen i och med att Facebook kom in i bilden. Nåväl. Jag är tillbaka här... kanske tillfälligt.