Det har jag använt mitt liv till...

Denna veckan har vi en föreläsare i form av en finsk fotograf som heter; Esa Vuorinen. Han har fotograferat 39 långfilmer varav drygt 10 i Sverige. Nyfiken på mer om det kolla Esa på imdb.

Esa föreläser under rubriken: Skulle man kunna lösa scenen på ett annat sätt... eller nått sånt ;-).
Det är i synnerhet idén om "long takes" som diskuteras.

Men det är inte därför jag skriver här... Utan anledningen va något som Esa sa i presentationen av sig själv. Han berättade kort om sig själv, med stor tyngd på det professionella. När han va klar med presentationen sa han lugnt...

"Ja, det är det jag har ägnat mitt liv åt"

... Jag fastnade i den meningen. Det kändes skönt på något konstigt sätt. Det var liksom ett lugn i det. Samtidigt så kändes det ytterst slutgiltigt och uppgivet. Jag såg mig runt i biografen som gästades av elever med genomsnittliga åldern trettich?? Varenda en i rummet med stora förhoppningar och planer om den yrkesmässiga framtiden. Drömmar om vilka filmer man vill göra. Eller vem man vill jobba med. Om 35 år kan vi också säga som Esa.

Jag började direkt tänka hur jag skulle vilja att det va... Till min förvåning så var det inte direkt så att jag ville säga att jag ägnat mitt liv åt film och varit sjukt framgångsrik... eller ja... det skulle ju vara kul det med. Men det var mer en tanke om att jag skulle vilja kunna säga att jag ägnat mitt liv åt olika saker... rent professionellt. Jag missade nog första 5 minuterna av fortsatta föreläsningen för att jag funderade på vad det va jag ville säga att jag hade ägnat mitt liv åt. Filmer, måleri, författarskap, vingårdsägare, krögare o.s.v. Massa drömmar. Jag undrar vad som känns viktigast. Jag ler roat åt mig själv då jag flyr frågan med ett "huvudsaken jag är lycklig".

Jag känner igen mig själv i frågor om sammanfattningen av livet. Är det värt det?

Tack för föreläsningen Esa, vi ses i morgon. Då tänkte jag försöka att inte drömma mig bort på detta viset igen.