Jag skrev tidigare om en taxvalp på sängkant. Sanningen bakom den metaforen är att jag hade besök hemma av en kompis som just skaffat en taxvalp. Valpen placerades i min säng och glömdes sedan bort under en kort stund. När sedan valpen började yla så fann vi den strandad på sängkanten. En varelse allt för liten och feg att komma ner själv. Jag log och såg mig själv i valpen. Det var en så bra bild av hur livet kan vara. Man kan antingen ta god tid på sig och växa sig stor nog att själv ta steget utan risk. Eller hoppa utan att ha storleken eller erfarenheten och hoppas på att landa mjukt... Eller så gör man som valpen... Ropa, skrik eller skäll högt och hoppas på att någon hjälper en.
1 comment:
Bästa jag läst på länge... och så gör ju hunden en del av jobbet också =)
Post a Comment